risenshine

Lilla Lovisa kom fort över segerns sötma, och har just nu härjat nere på ängen *skitigare än skitigast* tillsammans med dom andra hundarna.
Själv känner jag mig lite små mosig, dels förkylningen och hostan jag dras med och som aldrig tycks vela ge med sig, sen två "öppningar" på rad det tär på kropp och själ....

MEN jag har bestämt mig nu, eller i går rättare sagt.....
Jag har bestämt mig för att be om omplacering, jag måste röra på mig nu.
Jag har varit i samma hus i 10 år nu och känner att måttet är rågat och för att citera Kaj Pollak..

-"Du kan aldrig ändra på andra, du kan bara ändra dig själv".

Och som den visa man han är tänker jag nu göra det.
Kaj menar också att det är genom vår möten i livet med andra människor, som vi själva växer som människa.

Ni som aldrig lyssnat till Kaj eller läst hans böcker "Att växa genom möten"  och "Att välja glädje" säger jag bara låna böckerna,försök att komma över en föreläsning med honom.
Ni som inte ens vet vem han är, så är han författaren till bla filmen "Så som i himmelen"


Men det har visst sina fördelar att vara på ett och samma ställe i 10år,dom man älskar älskar man men dom som går en på nerverna, jaaaaa dom kommer på tok för långt innan för skinnet.
Jag vill inte vara oempatisk,men till slut orkar man bara inte.

Jag ska nästa vecka ha mitt utveckligssamtal och då tänker jag höra med chefen hur möjligheterna ser ut.Jag har två ställen jag önskar mig till, och jag förstår att jag kommer att få vänta tills det erbjuds en plats i något av dessa hus.Det kan ta en vecka ,det kan ta år.Men jag har varje fall försökt då och mer kan jag inte göra.

Naturligtvis är jag glad över att överhuvudtaget ha ett jobb i dessa tider.Men jag kan inte heller tänka så, jag måste gå vidare som människa även om jag kommer ha samma arbetsuppgifter.

Jag vill med detta inte på något vis i världen framstå som en perfekt människa,låååångt därifrån och jag vet med mig hur många negativa sidor jag bär på.
-Jaaa jag kan säkert uppfattas som både fläng och pladdrig,gå-påig och jag vet att jag många gånger trampat på många ömma och försiktiga tår genom mitt sätt att vara.
Jag vet också att jag många gånger är på tok för snabb med att säga vad jag både tycker och tänker utan att på något vis i världen linda in eller försöka försköna vad jag egentligen menar,sånt är grymt jobbigt för många har jag märkt.

Men visst kommer jag sakna många av mina kollegor,det är inte tu tal om det...


Nåja nog om detta, det kan som sagt ta år innan jag får förflytta mig.

Strax ska jag gå ner för att klippa en lite riesenkille,han ska för första gången få sin "vuxen" kostym.
Jag träffade honom som liten bebis i sommras och jag gissar att han växt på sig rejält sen dess.
Ska bli så roligt att se honom igen.

En kaffe skvätt innan bara

-Ha det bra mina vänner //Erika