En sorglig blogg...

Har i dag jobbat från 07.30 till 19.30 ,en riktig j-la lång körar dag och det är inte utan att man känner sig som en urvriden disktrasa.
Inte gör det saken bättre att vi de senaste mötestimmarna diskuterat det nya beskedet som just nådde oss anställda inom kunskapsförvaltningen, 100 anställda ska avskedas förutom dom indragningar som måste göras omgående.Det innebär att vi ska dra ner 50% + 50% i vårt hus,på ett eller annat sätt...

Känslan över hur maktlös man är börjar verkligen infinna sig och jag vet faktiskt inte riktigt hur illa jag själv ligger till, jag antar att man gallrar folk efter antalet LAS dagar.Jag har ju jobbat många år,men räcker det ????
Jga orkar dock inte älta och får ta beskedet som det kommer i fall det skulle vara så...

Som om inte detta räckte så fick jag idag ett sorgligt mejl utav en av mina gamla valpköpare,som berättade att dom fått avliva sin älskade Springer Spaniel pojke,12 år gammal.
Jag väljer att citera det fina mejlet jag fick och fast man vet att man aldrig får behålla dem för alltid så kan jag inte låta bli att gråta en skvätt.....
Tyvärr hade jag inget digitalfoto på Guiness,men han var en sådan jätte vacker springerspaniel av helt rätt typ tycker jag,naturligtvis var han svart/vit och han var bror till vår egen Bonnie.Kanske kan jag leta fram ett kort och scanna det,ska se vad jag hittar.


"Idag har våran älskade Guiness fått somna in. Jag kan inte förklara för dig hur fantastisk denna kille har varit under dessa år! Jag är så otroligt glad över att ha fått äran att äga en hund som honom. Just idag är det svårt att välja ord och text som blir bra...

Jag behöver väl knappast skriva att tårarna rinner..

Vi har följt honom hela vägen fran till idag, där resan slutade med att jag själv puttade in lådan i kremeringsugnen och nu har jag honom tillbaka i sovrummet i en fin urna. Det kändes jätteskönt

Ville bara berätta för dig och tacka dig så mycket jag kan för att just jag fick denna underbara hund! "

Stora kramar U****



Kanske är jag extra känslig för att jag vet med mig själv att vi har vår egen Klara på övertid , hon blir snart 13år och har fast jag aldrig trodde att den dagen skulle komma börjat tackla av och visa ålderskrämpor..
-Jaaa, jag kan inte ens skriva detta utan att ögonen svämmar över och allt känns jätte sorgligt....

För varje hund som man mistar tänker man -Aldrig mera ska jag utsätta mig för det här!
Och ändå skaffar jag två nya på varje hund som jag mister.Jag kan helt enkelt inte leva utan hundar, jag skulle känna mig tom och splittrad tror jag om jag inte hade mina älsklingar för dom ger mig så otroligt mycket och hela vår vänskaps krets kretsar runt just hundar på ett eller annat sätt och dom vill jag heller aldrig mista.
Uch jaaa , blev ju en riktigt tråkig blogg det här.

Kanske är nästa lite roligare...

Något positivt är då att värmen anlänt åtminstone och jag ser fram emot en helg i trädgården.Dottern har varit ledig hela dagen idag så våra hundar har haft altan dörren öppen ut mot trädgården hela dagen så jag gissar att dom njutit i vår solen.

Kram på er mina vänner //Erika

Kommentarer
Postat av: Katarina

Men fy så hemskt de här var då!!! Men ändå så fint, vilken stark hundägare som var med in i de sista och fick sin älskling med sej hem igen. De blev jätte jobbigt nu! Kramar Katarina

2009-04-24 @ 03:15:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0